Fredagen den 8 augusti är vi äntligen på väg till den ort på Lofoten som vi längtat efter ett helt år.
Medan vi kör börjar vi känna igen oss i området. Pekar igenkännande på vattendrag och kurvor, medan vi funderar på hur det ser ut och om våra minnen stämmer. Kan vi stå på samma ställe i hamnen som förra året eller är allt ändrat? Den kanske viktigaste frågan vi ställer oss är om det verkligen är så fint som vi minns det.
Men när vi kör över den sista bron och svänger in på parkeringen vet vi båda två att våra minnen stämmer överens med verkligheten. Vi parkerar och går omedelbart ut. Tittar oss omkring och insuper atmosfären i den lilla fiskeorten. Det dröjer inte många minuter förrän vi riktar våra steg in mot husen och bort till det lilla lilla kafét vi upptäckte förra året. Allt är precis som det var sist. Bordet vi satt vid står på samma plats. Kaffet serveras i samma koppar och kanelbullen är fortfarande precis lika stor och god. Det räcker gott att dela på en till oss två. Vi lutar oss tillbaka, blundar och bara njuter.
Efter den goda fikan går vi en lång promenad genom byn och över på andra sidan vattnet. Ena stunden är vi tysta och bara tittar medan vi andra stunden pratar i mun på varandra över allt det vi ser. Tänk att vi äntligen är här igen.
På kvällen packar vi ner tidningar och extra tröjor och går sedan tillbaka till kaféet. Vi beställer in vin och Bacalao. Nu ska vi slutgiltigt se om allt verkligen är som det var förra året. Och vi blir inte besvikna. Fiskgrytan doftar av salt, hav, oliver och tomat. Brödet är krispigt och vinet svalt.
Ibland är livet extra bra. Den här dagen var en sådan.
