Läste idag hos Krubb om en annan matbloggare som hade en del funderingar kring det här med huruvida barnen ska eller inte ska vara med vid matlagningen i köket. Gå gärna in och läs här hos Smaskens om detta.
När jag läste det så väckte det mina egna funderingar och jag insåg att jag nog fick göra ett inlägg kring detta 🙂
När mina barn var små var mitt matintresse ganska svalt. Maten skulle mest tillagas och tiden var ofta knapp, vilket gjorde att barnen inte kunde /fick hjälpa till. Det var nog inget ställningstagande utan enbart ett sätt att få saker och ting att flyta. När jag så småningom blev själv med barnen blev maten något som vi umgicks kring och automatiskt fick barnen hjälpa till för att jag helt enkelt inte manövrerade det hela själv. Detta blev sen mer vana än en åsikt och numera njuter jag av att barnen hjälper till och jag önskar att jag hade gjort det även när de var små. Visst det kanske gör att saker och ting tar längre tid men att ställa en liten parvel vid köksbänken för att skära upp grönsakerna till en oredig sallad medan man själv står bredvid och tillagar den “riktiga” maten det gälls också 🙂
Idag har mitt matintresse blivit enormt mycket större och jag ser fram emot varje dag som jag ska gå ut i köket och börja tillreda än det ena eller det andra. Vissa saker vill jag göra själv men väljer då att kanske göra det när jag vet att barnen gör annat.
Andra tider så umgås jag och mannen med våra barn medan vi lagar mat. Ofta sitter en eller två vid köksbordet och gör läxor medan en hjälper till med matlagningen och en dukar. På det sättet får man reda på vad som har hänt under dagen i skolan samtidigt som barnen hjälper till. Ibland är det fortfarande just en oredig sallad som tonåringen ansvarar för men ibland är det tvärtom vi vuxna som står för salladen och de som står för matlagningen! Det är en fantastisk känsla när det är jag som sitter vid bordet och dricker ett glas vin medan barnen (på egen förfrågan) står vid spisen och tillagar de mest fantastiska rätter!
Som sagt, för mig har det inte varit något ställningstagande utan tvärtom något som bara skett. Men en sak håller jag absolut med Annika på smaskens om och det är att INGEN har möjlighet att leva upp till reklamens puttinuttiga bild av hur vi ska ha det. Det är en fantasivärld och ingen verklighet!